Ingvar Carlssons senaste bok Lärdomar är inte hans memoarer. De politiska memoarerna hette Ur skuggan av Olof Palme och Så tänkte jag och utkom redan flera år tidigare. Lärdomar handlar mer om personliga reflektioner och tankar; ”lärdomar” helt enkelt. Särskilt djupt blir det aldrig men jag tror inte det är avsikten heller. De mest personliga delarna handlar om hur hans storebror – och senare han själv – blev de första i hans familj att studera vidare trots ekonomiskt knappa förhållanden för familjen. Moderna tycks ha sett detta som en chans till en bättre framtid för dem, vilket ju onekligen – speciellt i Ingvars fall – får anses ha bekräftats. Carlsson beskriver även hur det var han som hittade sin far död på dennes arbetsplats. Berättelsen blir dock aldrig riktigt djup och personlig.
Den intressantaste delen av boken är när Carlsson skriver att han underskattade kraften i det han kallar nyliberalism. I skiftet mellan 70-tal och 80-tal var en del liberaler missnöjda med att den borgerliga regeringen inte förde en tillräckligt annorlunda politik mot vad Palmes Socialdemokrater hade gjort. Många upplevde det så i alla fall. Då bildades Timbro. Samtidigt kom Reagan och Thatcher till makten i Washington och London. Detta sammanföll dessutom någorlunda med starten av globaliseringen vilket skapade problem för Socialdemokrater då politikens verktyg i första hand var nationella. Allt detta bidrog, enligt Carlsson, till att Socialdemokraterna förlorade det ideologiska initiativet till ”nyliberalerna”. Att detta kunde ske tar Carlsson på sig en del av ansvaret för. Han upptäckte det inte för sent skriver han, eftersom han trodde välfärdsstaten var så populär att det ej kunde ske. [1] Ungefär samtidigt skar man dessutom ner på den ideologiska utbildningen inom arbetarrörelsen vilket gjorde dem sämre rustade att möta ”nyliberalerna”.
Partisten Ingvar Carlsson kommer fram när han beskriver de Nya Moderaterna och Alliansens år vid makten. Kanske är det inte så konstigt efter flera decennier i toppolitiken att det blir så men just här blir det lite enkelspårigt, lite ”valrörelsemantra”. Jag är inte så imponerad av det avsnittet.
Carlsson skriver varmt om det nordiska samarbetet som han vill se utvecklas och bevaras. Han berättar hur Tage Erlander såg som ett av sina stora politiska misslyckanden att han inte fick till ett nordiskt försvarssamarbete då Norge och Danmark föredrog NATO-medlemskap istället. Drygt tjugo år senare såg Palme ett misslyckande när ett fördjupat nordiskt ekonomiskt samarbete grusades på att Sovjet inte ville låta Finland delta. Carlsson ser ändå det nordiska samarbetet som mycket framgångsrikt men ser även en parallell mellan hur det nordiska samarbetet tycks minska i betydelse och hur man frångår ”den nordiska modellen” med stor offentlig sektor, inkomstrelaterade socialförsäkringar, jämställdhet och folkrörelsedemokrati.
Lite tunt blir det när Carlsson, som för övrigt lämnade statskyrkan redan på 50-talet, skriver om religion. Det är som om han vill säga något men går som katten kring het gröt och det blir mest ett konstaterande av att Carlsson inte tror på gud men att religionen inte kommer försvinna. Ganska trivialt.
Några intressanta anekdoter förekommer i boken. Tage Erlander gör sin sista valrörelse 1968. Efter ett mindre bra kommunalval 1966 är den då 65-årige Erlander trött. Han har lett landet i tjugo år. Statssekreterare Carlsson beslutar då att han ska ”ha makten över almanackan” . Han kan lättare än Erlander själv säga nej och ser till att statsministern har fler lediga helger. Detta tycks göra underverk och Erlander få mer energi och gör en mycket bra sista valrörelse. Carlsson bekräftar för övrigt anekdoten att Aina Erlander åtta år efter hennes makes avgång går upp till regeringskansliet med en bunt pennor som det står ”tillhör statsverket” på. Detta är alltså ingen skröna.
En annan intressant sak är att Carlsson ville att en av SvTs kanaler skulle få sända reklam i slutet av 80-talet. Detta stoppades av kulturminister Bengt Göransson, något Carlsson idag är tacksam för.
För den som vill lära sig mer om svensk nutidshistoria tror jag Carlssons andra böcker är intressantare. Lärdomar innehåller dock intressanta sakupplysningar på en del punkter och är absolut läsvärd för den som redan känner till en del om Carlssons tid i svensk politik. Det mesta av relevans har dock faktiskt redogjorts för i denna korta recension.
[1] Vilket ju också kan ha varit fallet, Carlsson bild bygger på att ”nyliberaler” är emot välfärdstaten. Det kan de nog vara om man verkligen menar libertarianer. Det känns dock som om Carlssons definition är vidare.
