Efter mer än två tredjedelar av resan var det dags att överge Latinamerika för Oceanien. Flyget från Santiago skulle – via byte i Buenos Aires – ta mig till Auckland, Nya Zeeland. Och visst kom jag dit men inte utan ett kostsamt och retfullt hinder.
Fiji, Tonga och Tuvalu. Alla de söderhavsländerna hade jag tänkt besöka under resan. Men jag skulle landa i Auckland på morgonen den 8e mars och redan den 29e mars skulle planet hem till Sverige lyfta från Sydney. Eftersom jag således bara hade tre veckor beslöt jag att fokusera på Nya Zeeland och Australien. Jag såg fram emot tio dagar på NZ och tio dagar i det Australien där jag pluggat nästan tjugo år tidigare.
Mitt livs onödigaste nödvändiga utgift
Svenskar behöver inget visum till Nya Zeeland. Däremot kräver NZ att man kan visa upp en biljett ut ur landet. Detta visste jag, så jag hade en biljett från Christchurch till Hobart, Australien den 19e mars. Mitt Australiska e-visum skulle ta två dagar att få och jag ansökte om det i god tid – redan dagen innan jag lämnade Chile för Nya Zeeland. Problemet uppstod när jag skulle byta plan i Buenos Aires.
Eftersom min biljett ut från NZ var till Australien så ville de se mitt australiska visum innan de släppte ombord mig. Och det hade jag ju ännu inte fått. Inte hade jag tänkt på att jag kunde behöva ett australiskt visum för att få komma in i Nya Zeeland. Men resonemanget var att eftersom min biljett ut ur NZ var dit så måste de säkert veta att jag får åka in där. Logiskt iochförsig. De var stenhårda – jag skulle inte komma med planet även om svenskar i princip alltid blir beviljade australiskt visum och det faktiskt var till Nya Zeeland jag skulle först.
Lösningen blev att snabbt som attan logga in på nätet och köpa en biljett från Nya Zeeland till Fiji för 2500 kronor. Dit behöver svenskar inget visum och då hade jag en biljett ut från landet som de kunde godkänna. Men jag skulle ju inte dit, skulle inte använda biljetten och kunde inte få pengarna tillbaka. Men nu släppte de ombord mig. På planet fanns WiFi. En timme senare kom mitt australiska e-visum… Mitt livs onödigaste men ändå helt nödvändiga utgift.
Ett tag funderade jag på om jag skulle använda min biljett till Fiji när jag nu ändå tvingats köpa den men jag ville inte studsa runt till för många ställen (vilket jag skulle göra ändå som framgår nedan). Ville nu fokusera på de två länder jag ställt in mig på.
Kanske var det fokuset på det australiska visumet – eller att jag knappt sovit på den långa flygningen – men vid passkontrollen i Auckland råkade jag två gånger säga att jag nu kommit fram till Australien. Passkontrollanten såg sur ut. 🙂
Auckland och Rotorua
Jag landade alltså i Auckland på Nordön. Det är Nya Zeelands största stad. Jag tyckte om den. Bodde i Newmarket, ett asiatiskt dominerat område lite i utkanten av stan. Mysig stad och jag stannade i hela fem dagar innan bussen gick till Rotorua.
Rotorua är en liten men fin stad. Anledningen till att sådana turister som jag åker dit är dock maoribyn Whakarewarewa. Den är så klart turistig men ”riktiga” maorier bor där ”på riktigt” så lite genuint är det. Dansuppvisningarna i traditionell maorisk dans är säkert anpassade efter att turister ska tänka ”åhhhh” och ”ahhhh” och kanske ”Hihihi” men likafullt är det ju autentiska danser.
I byn fanns även flera varma källor som befolkningen använder till matlagning. Dessutom finns det vattenvulkaner som får regelbunmdna utbrott flera gånger om dagen. Då kan det se ut ungefär så här:
Som jag skrev i bloggposten om Påskön så kom de ursprungliga invånarna på Påskön från östra Polynesien på 1200-talet. Faktum är att maorierna också kom från östra Polynesien på 1200-talet, fast de åkte till NZ istället. Nu är ju östra Polynesien ett rätt stort område men det borde ju finnas något samband tänkte jag i mitt stilla sinne när jag såg stayn på bilden nedan. Och mycket riktigt, det visade sig att Rapa nui te reo (”Påsköiska”) och maoriska är så lika varandra så de kan förstå varandra. Detta hade jag ingen aning om förut.
Jag var bara i Rotorua en heldag och på kvällen tog jag en promenad. Hamnade av en slump vid sjön i stadens utkant. Den var jättefin, så glad att jag hamande där. Gick runt nån timme och tittade på intressanta fåglar.
Efter Rotorua blev det ny buss till Wellington där jag också skulle vara i två nätter innan jag skulle avsluta besöket i Nya Zeeland i Christchurch.
Wellington och Christchurch
I Wellington fanns många asiatiska restauranger. Jag blev oerhört sugen på indiskt. På vägen till en sådan såg jag ett klottrat budskap som uppmuntrade till kamp mot vitmaktrörelsen och att ge kärlek till muslimer. Jag hade inte sett något politiskt klotter överhudtaget i Nya Zeeland tidigare och undrade om något särskilt hänt för att föranleda detta. När jag satte mig ner på restaurangen och loggade in på deras WiFi såg jag ett par meddelanden på messenger från vänner som undrade om jag var i Christchurch. Tänkte att lustigt att flera undrar samtidigt om jag är just där, men anande att något kanske hänt. Gick in på DN och såg nyheten som de flesta redan hade hört. Ett stort terrordåd mot två moskéer hade inträffat flera timmar tidigare men jag hade inte varit online och läst något.
Mest minnesvärt från Wellington var ett museum med bl.a. en utställning om Nya Zeelands insatser i Första världskriget. Många kiwis omkom i slaget vid Gallipoli tillexempel. I övrigt blev det en långpromenad. Så mycket mer hann jag inte med bara en heldag där.
För att åka buss från Wellington till Christchurch måste man först åka båt från Nordön till Sydön. Vyerna från båten var fantastiska och man förstår att ryktena om Nya Zeelands fina natur inte bara är rykten. Här är två exempel:
Christchurch ja… jag anlände sent på kvällen drygt två dygn efter terrordådet. Självklart präglades hela vistelsen där av det. Staden har bara omkring 360 000 invånare och dessa är utspridda över ett rätt stort område så själva staden är ännu mindre. Såväl affärsinnehavare som taxichafförer började spontant prata om det och det förstår jag. Blomsterhavet var stort.
Terrordådet var dock inte den första tragedin som drabbade Christchurch. 2011 omkom nästan 200 människor i en jordbävning. Många byggnader är fortfarande under reparation. Dessutom har man drabbats av ett relativt stort mässlingsutbrott för inte så länge sedan.
Christchurch blev en tragisk avslutning på en annars mycket trevlig NZ-vistelse, men som taxichafören som tog mig till flygplatsen sa: Kom tillbaka hit när vi har något roligare att bjuda på och när staden är återuppbygd igen.
Jag kanske får göra det.
Efter Nya Zeeland hade jag bara ett enda land kvar på hela min långa Jordenruntresa. Men det var inte vilket land som helst. Australien var landet där jag pluggade 1999-2000 och hade så många roliga minnen (och några tråkiga) ifrån. Jag var mycket entusiastisk över att komma tillbaka dit. Missa inte nästa del. Har du läst så här långt kan du lika gärna läsa den sista delen också. 🙂
Fotnot: Det här är den sjätte delen i mitt bloggande från jordenruntresan. De övriga delarna finns på www.tommieullman.se. Jag har från flera håll blivit uppmärksammad på att vissa bilder i tidgare delar ibland inte syns i vissa webbläsare. I min webbläsare syns de dock så jag vet inte när detta händer. Så om några bilder inte syns denna gång heller så får ni gärna meddela mig det, och gärna vilken webbläsare ni använder, så får jag försöka se hur det kan lösas. Jag är lika långt från att vara en IT-expert som Hammarby är från att spela i SHL i ishockey men jag vill gärna utveckla mina kunskaper så jag ska försöka lösa problemet om det kvarstår både för min egen och för bloggens skull. 🙂
