Tommie Ullman

Så har då Europas, eller i varje fall EUs, medborgare röstat fram det parlament som ska företräda dem under de närmaste fem åren.  Valresultatet verkar ha överraskat många men i efterhand framstår allt alltid logiskt. Och mycket var faktiskt logiskt och förutsägbart även i förväg.

Valdeltagandet blev som vanligt bedrövligt dåligt. Det finns säkert många förklaringar till det. En är att kunskapen om vilken makt Europaparlamentet faktiskt har är dålig. Detta, i sin tur, beror delvis på public service misslyckande när det gäller att hålla liv i Europadebatten mellan valen. Jag är visserligen mot att man av slentrian skyller allt ont på ”media”. Media  lever oftast på en kommersiell marknad och dokusåpaanalyser säljer tyvärr bättre än analyser av de senaste betänkandena inom EU. Men varför inte public service ser som sin uppgift att bevaka EU-parlamentet, och vad ledamöterna sysslar med även mellan valen, det fattar jag inte.  Det är public services existensberättigande.  Tretton procents valdeltagande i Slovakien är långt bortom uselt. Men det är även femtioen procents valdeltagande i Sverige. Det är bara det att förväntningarna har sänkts så mycket så man inte inser hur uselt det är.

Här kommer en analys av det svenska valresultatet i några steg. Valresultatet i Europa som helhet lämnar jag tillsvidare därhän.

• Feministiskt Initiativ ökade under de sista månaderna från sina vanliga nivåer på runt 1-2 % till att med en ganska klar marginal klara ett mandat.  Ett skäl till detta är att väljarna alltid varit benägna att experimentera i EU-valen.  Junilistan 2004 och Piratpartiet 2009 har alla kommit mer eller mindre från ingenstans och vunnit tre respektive två mandat. I det ljuset är inte FIs enda mandat så märkvärdigt. Denna experimentlusta hänger delvis samman med att många inte tror EU-valet är lika viktigt som riksdagsvalet.Lägg därtill Gudrun Schymans personliga kvaliteter som kampanjare och debattör samt att de nästan slapp kritisk granskning in media fram till sisat veckan. Det var som ingen tog deras förslag på allvar, de sågs mest som en rolig och charmig företeelse av media.  ”Att deras konkreta förslag inte kan genomföras ser väl alla”, verkade många tänka. Men jag undrar om deras väljare verkligen såg det…Men huvudskälet till att FI kom in är måhända att de pratade ideologi och värderingar när många andra pratade om konkreta lösningar. Väljarna (nåja, några procent av dem i alla fall) kanske efterfrågade mer av visioner, speciellt som omväxling till Hökmarks och Ulvskogs evighetslånga käbblande om siffror, definitioner och detaljer.

• Centern och Kristdemokraterna har varit dödsdömda av många rätt länge. Lika länge har jag sagt att båda kommer klara riksdagsspärren i höst. Båda gick framåt i detta val och det beror helt enkelt på att båda fyller ett tomrum som inget parti gör. Kristdemokraterna lockar konservativt lagda f.d. Moderater som inte kan tänka sig rösta på SD. Centern lockar liberalt sinnade människor med miljöengagemang samt, fortfarande, en hel del  borgerligt sinnande glesbygdsväljare. Dessa grupper kommer finnas kvar inom överskådlig tid. Dessutom är de folkrörelsepartier med stor mobiliseringspotential. Lyckas de med sina valkampanjer, vilket båda gjorde denna gång, kommer olyckskorparna få fortsatt fel.

• Gunnar Hökmark mot Marita Ulvskog. De har båda varit med ett tag. Det kunde varit 1994 – eller varför inte 1984. Att de inte kunde lyfta sina partier var ingen sensation. Om inte de två största partierna tar EU-valet på större allvar kanske man inte ska bli förvånad om väljarna inte gör det. Både Hökmark och Ulvskog är absolut kompetenta inom sina respektive område men poängen är att det inte är därför de är i Bryssel.  De är båda där därför att partiledningen ville bli av med två obekväma röster på hemmaplan. Det framstod som bättre för Mona Sahlin att ha EU-motståndaren och vänstersossen Marita Ulvskog i Bryssel 2009 än ställandes till problem i riksdagsvalrörelsen 2010. Samma sak med Hökmark, han är en ”Moderaterna classic” och inget stort fan av Nya Moderaterna. Även han skickades till Bryssel 2009. Båda blev kvar denna gång av samma skäl som de en gång skickades dit. När de stora partierna behandlar EU-valet på detta sätt är det kanske inte så konstigt, och helt rättvist, att de straffas av väljarna.

• Till sist; Sverigedemokraternafick två mandat och om jag hade blivit förvånad över detta för en månad sen blev jag det inte nu. De brukar ha svårt att mobilisera sina väljare för EU-valen men nu gick deras sympatisörer man ur huse för att rösta. Varför?  Tja, om man får sina möten under hela valrörelsen förstörda av organiserade kampanjer så blir man nog så förbanand så man går och röstar även om inte hade tänkt det. Extremvänstern kastade grejer som vanligt, andra blåste i Vuvuzelor för att överösta Åkesson och ytterligare andra, säkert välmenande, människor besökte deras torgmöten för att demonstrativt vända ryggen åt talaren (Åkesson). Hur kan man tro att detta får färre att rösta på dem? Självklart har det motsatt effekt, det får övertygade SD-väljare att gå och rösta och personer i gränslandet för att rösat på dem att ta steget. Jag tror ärligt talat de som deltar i ryggvändaraktionerna gör det mest för sin egen skull. Så de får känna att de ”gör något” och markera avståndstagande från SD för sin egen skull. Men de hjälper SD, det är jag övertygad om. Bättre att i så fall inte gå på de torgmöten man ogillar. Tidningsbilder på ett nästan tomt torg är definitivt sämre för SD än ett fullt torg med stenkastare och ryggvändare.Bättre är också att argumentera för öppenhet, globalisering och migration. Inte enbart genom patos och indignation utan genom patos, indignation OCH rationella argument. Men det är klart, det är säkert inte lika roligt som att genomföra olika ”aktioner”. Men är det på riktigt så att man vill bekämpa SD, är det mer effektivt.