Mjällby föll i söndags hemma mot AIK efter en sen straff. En helt felaktig straff dessutom (eller ”bajenstraff” som vi sade året 2001 då Hammarby lyckades ta sitt enda SM-guld efter en serie horribla domslut). Som Djurgårdare är jag den förste att beklaga varje AIK-poäng, men reaktionen från Mjällbyhåll kan inte få stå oemotsagd.
Det är möjligt att Daniel Ivanovskis uttalande efteråt om att ”svenska domare hjälper storlagen” var sagt i ren besvikelse och det må vara förlåtet. Men liknande uttalanden har hörts förut från olika s.k. mindre klubbar. Någon statistik har aldrig presenterats.
Det finns absolut domare som ibland faller för publiktryck, men det omvända är minst lika vanligt. Domare vill (omedvetet) visa att de står emot publiktrycket och vägrar döma 50-50 situationer till ”storlagets” fördel. Jag vet inte hur många gånger publiken på Stadion varit ursinning på domaren, vilket bara lett till en ännu mer oförsonlig attityd från densamme. I alla fall kan det kännas så. Under en period på flera år fick DIF inte en enda straff på hemmaplan t.ex.
Den tveksamme kan ju fråga IFK Göteborgs supportrar om de tycker de haft domarna med sig i år? Jag som inte på något sätt håller på dem men ändå sett en hel del av deras matcher, kan intyga att så inte varit fallet.
Gynnar då domare konsekvent mindre klubbar? Självklart inte. Det brukar jämna ut sig (förutom 2001). Jag är ganska säker på att domares misstag över tid gynnar och missgynnar ungefär likvärdigt. Den som hävdar nåt annat bör ha bevisbördan.
Som sagt, denna bloggpost handlar inte bara om Ivanovskis uttalande. Han var sur, det skulle jag också varit i hans läge. Men när samma sak upprepas är det bäst att protestera innan det blir till sanning.
