Tommie Ullman

Det var nyårsafton 2018. Så skulle då den långa resan till sist ta sin början. Planerna hade smidits sedan september 2017 då jag stod på mitt dåvarande jobb och fick ett infall. Ska man orka jobba måste man ju ha nåt att se fram emot. Resa hade jag ju gubevars gjort förr, men nu skulle jag jorden runt. Ganska snart insåg jag att när man åker jorden runt är det dumt att fokusera på Asien som ändå är lätt och billigt att ta sig till. Bättre lägga fokus på avlägsna delar som man annars inte kommer till lika lätt. Påskön och andra stillahavsöar var givna. Och Latinamerika där jag aldrig hade varit tidigare.

Första anhalten på resan skulle bli Mexiko, där jag först skulle besöka den historiskt intressanta Yucatánhalvön och därefter bege mig innåt landet och hälsa på min kompis Luis.

Det var väldigt folktomt på Arlanda på årets sista dag. Tydligen ingen populär resdag. Kanske därför det var så billigt. Jag flög via London med ankomst till Heathrow 22.00 på kvällen den 31/12 2018. Flyget till Cancún skulle gå från Gatwick 14 timmar senare, mitt på nyårsdagen. Jag lekte med tanken att vara vaken och läsa hela natten på flygplatsen för att spara pengar. Att åka in till London och fira nyår kändes inte aktuellt med stora tunga resväskan. Dessutom skulle jag inte hinna någonstans innan tolvslaget. Om jag skulle vara vaken hela natten skulle resan börjat med monstruös trötthet och det ville jag inte. (Som vi senare ska se var detta ett klokt beslut). Bokade därför, lite mot mina principer, ett flygplatshotell på Gatwick.

Flyget över Atlanten var oförskämt bekvämt. Virgin Atlantic hette bolaget, första gången jag hörde talas om dem. Mycket trevlig flight och jag hade dessutom min favoritplats på långdistansflyg, längst bak och vid gången så man kan gå upp och sträcka på sig när man vill utan att störa någon. Under flygturen över Atlanten fick jag mängder med bra idéer som jag skulle jag ha nytta av senare under resan (och kanske livet). Det hade jag aldrig fått om jag stannat vaken på flygplatsen hela natten. Då hade jag varit för trött. Mer om detta i senare delar av denna reseberättelse.

Yucatán
Väl framme i Cancún så tog det en timme innan de släppte oss av planet. Därefter en timme till i passkontrollen, ytterligare en timme för bagaget att komma och – tro det eller ej – ytterligare en timme för taxin att komma. Tydligen nån taxibrist i stan just denna dag. Fyra timmar från landning till att jag lämnade flygplatsen alltså. Men absolut ingenting kunde dra ner humöret. Det var första dagen på en tremånadersresa och jag var på ett fantastiskt gott humör samtidigt som en del andra passagerare såg ut som de ville döda någon.

Cancún är ett partyställe för… ja för partysugna. Jag tillhör inte den gruppen längre. Med ålderns rätt skyr jag numer nattklubbarna med sin dånande skräniga musik; när man kan sitta och läsa en god bok i lugn och ro istället. Att jag flög till just Cancún var bara för att jag hittade ett billigt flyg dit. Stannade som planerat bara en natt. Det räckte. Jag firade att resan börjat med att lämna min gamla vinterjacka och vinterkängor på hotellrummet. De hade sett sina bästa dagar och skulle ändå kasseras. Jag hade dem med mig bara för att inte frysa på väg till Arlanda och i London. Hoppas inte städpersonalen fick problem att hantera dem. 🙂

På förmiddagen tog jag som planerat bussen till Mérida, den största staden och huvudort på Yucatánhalvön i östra Mexiko. Mördande stark luftkonditionering i bussen. Visst att det är varmt ute men för den skull vill man väl inte ha arktiska vindar inomhus…?

Mérida är en gammal kolonial stad med den stadsplanering som gällde då. Det innebär att den har ett ganska rättvinkligt gatussytem med hyfsat raka gator som utgår från ett centralt torg. Lägg därtill att alla gator i Mérida har nummer istället för namn. För en person som jag, med sämre lokalsinne än en daggmask ovan jord, underlättar detta enormt.

En av de roligaste sakerna med att resa är ju att lära sig mer om historia kopplad till de platserna man besöker. Tur då att det i Mexiko finns ett överflöd av just historia. Det blev många gamla maya- och aztekgudar plus mycket annat att memorera 🙂 Jag tänker inte räkna upp alla här.

Mayaindianerna kom till Yucatan sent i sin historia. En del människor lever i tron att de bara höll till längre söderut i Centralamerika, i dagens Guatemala och Belize. Och i början av sin existens stämde det men runt 900-talet övergav de sina gamla kärnområden och begav sig norrut mot Yucatán. Där tog de bl.a. över Chitzen Itza, som finns med på den nya uppdaterade listan av världens sju underverk.

Ormar var väldigt viktiga och heliga. Guiden i Chitzén Itzá pratade mycket om det och närhelst man läser om indianfolken i mellanamerika återkommer man till ormens symboliska betydelse. En viss tidpunkt på våren bildar skuggarna från pyramidens kanter en ringlande orm som ser ut att kräla neråt. Det vore häftigt att se någon gång.

Mexico City
Efter fyra nätter i Mérida blev det så dags att ta sig till huvudstaden Mexico City. Jag har alltid tyckt det är lite fantasilöst med länder som kallar sina huvudstäder (nästan) samma sak som landet. Men namnet kommer ju från Mexicaindianerna, som var det dominerande folket i aztekimperiet och hade sin huvudstad där Mexico City ligger idag. (Aztekerna var inget folk, utan namnet på imperiet. Visste ni det?).

När spanjorerna kom på 1500-talet hade mexica redan ersatt maya som den dominerande makten i området. Det var synd ty Maya var mer inriktade på vetenskap medans mexica fokuserade på krig. Inte för att deras krigskompetens hjälpte speciellt mycket när spanjorerna kom. En (av flera) anledningar till att Hernán Cortés och de andra conquistadorerna kunde vinna så snabbt trots kraftigt numerärt underläge och ”bortaplan” var att många lokala folk hade ett horn i sidan till de där aggressiva aztekerna och hjälpte nykomlingarna.

I Mexiko City mötte jag till sist upp Luis som bott i min studentkorridor i Flogsta i Uppsala. Vi hade inte setts på fyra år så det var väldigt trevligt.

På Mexico City Hostel (apropå fantasilösa namn) hade jag världshistoriens största säng bara för mig själv. Staden i sig var mycket renare och mer europesk till karraktären än jag trodde. Mindre hektisk än förväntat och riktigt hemtrevlig. Trevlig katedral också. Och fin utsikt från Tower of Latin America.

Mitt i stan finns resterna av Tenochtitlán, Mexicas (aztekernas) gamla huvudstad och centrum i aztekriket. Regnguden Tlaloc dyrkades här. Hon var viktig och lever än idag vidare i vissa uttryck. ”Var är Tlaloc” om det inte regnat på ett tag t.ex. Den kvinnliga Tlalocs motsats var den manliga krigsguden Huitzilopochtli (försök uttala det, du). Aztekernas världsbild byggde mycket på motsatser; på dualiteter.

Antroplogimuséet i Mexiko City var ett av de mest intressanta muséer jag varit på. Faktum är att man hade behövt två dagar där. Nu orkade man inte riktigt med hela. Just kombinationen intressanta informationstexter och intressanta föremål gillar jag.

Guanajuato
Resan var fortfarande i sin linda och efter några dagar i Mexiko City var det dags att ta bussen till Guanajuato, Luis hemstad. Resan tog drygt fem timmar i fräscha och inte speciellt fullsatta bussar.

Guanajuato är precis som Mérida en stad i delvis kolonial stil, men de är ändå väldigt olika. Terrängen i Guanajuato är berig så istället för raka rutnät är det mer kringelikrokigt. Det är en av de städer där det mexikanska självständighetskriget från Spanien tog sin början. Det är även konstnären Diego Riveras hemstad

I Guanajuato besökte jag mumiemuséet som faktiskt var lite läskigt på riktigt. Riktiga mumifierade kroppar som hittats i Guanajauto är utställda. Mumierna ser så arga och ångestfyllda ut. Usch. Men ändå fascinerande på något sätt.

Matbilder är inte så intressanta för de som inte själva fått smaka det som är på tallriken, men vi tar några ändå. I Mexiko blev det, tack vare Luis, en hel del snabbmat som jag inte kände till – och en del som var välbekant men annorlunda lokalt. Mycket billigt, mycket starkt, mycket gott. Men att riktig mexikansk tacos inte innehåller ost… det är en krigsförklaring mot vår numera svenska importerade matkulur. 🙂 Jag har fortfarande inte kommit över det.

I Mérida var det enormt hett, i Mexiko City och Guanajuato betydligt mer varierande, men fortfarande mest varmt. Efter tio intensiva dagar i Mexiko var det dags att flyga till Colombia, land nummer två på listan. Där skulle jag bara vara en vecka och ta det betydligt lugnare var tanken. Jag skulle bland annat komma igång med massa praktiskt arbete jag tänkt utföra under resan. Det var alltså tanken som sagt. Men saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Missa inte nästa del av reseberättelsen.