Efter andra vändan i Peru var det så dags att bege sig till det sista landet på den sydamerikanska kontinenten innan färden skulle styra över den stora oceanen.
Att byta land ofta innebär ständiga valutabyten (tack gode gud och Helmut Kohl för att vi har euron i Europa). I vissa länder (Colombia och Paraguay) får man ta ut ett par miljoner i lokal valuta. I Chile inte riktigt så illa men det var ändå stora valörer.
Santiago
Vandrarhemmet i Santiago var bra. Alla vandrarhem som har katter är bra. Här hade jag dessutom eget rum efter en period i sovsalar.
Min stora sorg i livet är att jag är lite allergisk mot katter. Inte värre än att jag KAN kela med dem men det kliar i ögon och svalg efteråt och näsan rinner lite. Det är det oftast värt. Katten Romeo hade en ovanlig vana att vilja stå på min mage och trampa upp och ner med tassarna <3
Det mest minnesvärda i Santiago var stadens zoo som låg i en gigantisk park.
Utanför zoo stötte jag på det första caféet jag någonsin besökt som inte har te på menyn. Ytterst intressant. Bara nån timme senare klev jag in på mitt livs andra café som inte hade te i sortimentet. Måste vara nån chilensk grej. 🙂 Jag har under resans gång gått över mer och mer från kaffe till just te. Det chockerar säkert vissa som bevittnat min vanliga kaffekonsumtion. 🙂
Påskön
Man kan säga mycket fint om Påskön, det var en av de coolaste platser jag besökt. En sak man dock inte kan säga är att den ligger nära…någonting. Nästan vart man än ska så ligger inte Påskön på vägen så att säga. Det absolut enda undantaget är om man ska från Chile till Tahiti eller tvärtom. Då går det ett hutlöst dyrt flyg i veckan som mellanlandar på Påskön.
Påskön ligger fem timmars flygning åt väster rätt ut i Stillahavet från Santiago. Sen får man åka tillbaka till Santiago ty det är dit flygen går. (Det går tydligen en gång per halvår ett lastfartyg mellan Nya Zeeland och Påskön också. De tar passagerare i mån av plats. Det tar 40 dagar och man passerar den punkt på jorden som ligger längst från land. Hade varit häftigt ändå…)
Historia
Man tror numer att Påsköns befolkning kom på 1200-talet från Östra Polynesien. Öarna befolkades alltså relativt sent i historien. Ungefär samtidigt och från ungefär samma område tog sig maorierna till Nya Zeeland. Jag återkommer till detta intressanta samband i bloggposten om Nya Zeeland
Påsköns historia är jätteintressant men eftersom befolkningen inte skrev ner något utan endast hade muntlig berättartradition är det mycket vi inte vet säkert. De berömda stayerna är alltid vända med ansiktet inåt land för att de skulle beskydda (och kanske övervaka?) invånarna. Det är intressant eftersom det tyder på att man såg havet som relativt ofarligt. Inte en enda moai är avsatt till att bevaka om någon kommer över havet. Ansåg man måhända att det var så långt till allt, så sannolikheten att någon skulle göra som deras förfäder var väldigt liten? Eller utgick man från att om någon kommer så har de goda avsikter? Det var i så fall en felbedömning ty när utbölingarna till sist hittade dit så gick det rätt illa för de som redan bodde där… (Sedan kan man väl som modern människa ifrågasätta om det hade hjälpt att ha några moaier med stenansiktet mot havet men ändå. 🙂 )
Spansk guidning men god mat
Om man ska klaga på någonting från dagarna på Påskön var det väl att guidningen runt ön, som skulle varit på engelska, till största delen var på spanska. Guiden var visserligen trevlig och kunnig och körde en engelskspråkig sammanfattning vid varje plats. Men när hon först pratade tio minuter på spanska, och sedan två minuter på engelska, så undrade man ju vilken intressant info man missade. 🙂 Då hade jag ändå försäkrat mig innan om att det skulle vara en engelskspråkig tur. Nåväl, man kan inte vara sur och kinkig en längre stund när man befinner sig på ett sånt fint ställe. Men någon dricks blev det inte. 🙂
Maten på Påskön var delikat. Det var mycket fisk, många av arterna finns bara i vattnen runt Påskön så jag hade inte ätit dem förut. Jag vet knappt var arterna heter, och definitivt inte vad de heter på svenska. Men det mesta var otroligt gott – dock dyrt.
På Påskön åt jag även den paruanska nationalrätten Ceviche. DE-LI-KAT.
Ceviche är vanlig i fler länder i Latinamerika, bl.a. i Chile. Men i Peru är det viktigt att poängtera att det är DERAS nationalrätt. Många hävdar att den har sitt ursprung i Peru. Hur som helst var den god även på Påskön. 🙂
Efter Påskön blev det en femtimmarsresa åt ”fel håll”. Stannade en natt i Santiago, på samma katt-hostel som förut. Dagen därpå var det dags att byta kontinent. Men oväntade legala hinder skulle – nästan – göra att jag fick stanna i Sydamerika lite längre än planerat. Missa inte nästa del; den handlar om Nya Zeeland – men även om en onödigt dramatisk resa dit.
Leave Your Response